Livsviktigt

Jag älskar verkligen mitt jobb och allt som har med det att göra! Alla möten med olika människor - som i slutet på förra veckan - då jag hade en tjej som berörde mig något så enormt. 

Jag går och tar emot henne, där hon sitter och väntar i kundhörnan. 
Jag presenterar mig och ler, och hon ler stort tillbaka, reser på sig, och jag ser att hon bär en liten handväska och ur väskan går en slang som är kopplad till henne. 
Jag tänker att det kanske är en stomipåse av något slag och vi går bort mot min plats och hon får sätta sig ner. Hon berättar nästan på en gång att hon är hjärtsjuk. Och att väskan hon bär, och slangen som går därifrån, leder till en pump som får hennes hjärta att slå. Utan den vore hon död. Hennes hjärta slår inte av sig själv.

Hon berättar att det hände för snart 4 år sedan, vid förlossningen av hennes son, som hela hennes liv vändes upp och ner. 
Hur när hon vaknar upp efter att ha blivit sövd inför ett akut kejsarsnitt där hon någonstans minns att hon skulle föda barn men att något blivit fel med hennes hjärta. 
Hon berättar för mig att läkarna inte var så hoppfulla och sa till henne att "inte fästa sig för mycket vid barnet" för att hon skulle kanske inte överleva.. 

Där reste sig håret på mina armar och ögonen tårades.. Så svårt att tänka sig in i hur den läkaren tänkte där, men jag som har barn själv kan inte för mitt liv förstå varför hon inte skulle fästa sig vid sitt barn!! Om hon nu skulle ha dött 4 timmar senare eller 7 veckor eller ett halvår, skulle det då inte ha varit bättre att ha fått uppleva den här helt enorma kärleken man känner till sitt barn?!? Är inte det ett så bra sätt som möjligt att isåfall lämna det här livet på jorden på..? För jag vill inte tro att det är slut efter döden.. Mitt liv är mig alldeles för kärt för att det bara ska bli svart sen.. Näee.. det går inte! Och det sa jag till henne också. Hon berättade då att hon fått hjärtstillestånd två gånger och båda gångerna stod hennes avlidna morfar och morbror där för att "ta emot" henne. Men att det inte var hennes tur ännu! Och det ger mig ett lugn på något sätt...

Den här fantastiska starka människan, som satt där hos mig, skrattade och skämtade blandat med allvar när hon berättade sin historia som kommer över mig dagligen nu och som berörde mig så mycket. 
Hon har fått mig att verkligen ta tag i den här donationsfrågan. 

Om jag ska vara ärlig har jag på något sätt varit lite rädd för att ta ställning till om jag vill donera mina organ. Lika rädd som att ta ställning för om jag vill kremeras eller inte ( hua!! jag vill inte ens tänka på att jag kommer att dö, men nu blev allt så påtagligt helt plötsligt..) Jag har varit livrädd inför tanken att någon ska bränna upp min kropp! Då känns det fridfullare att få ligga nergrävd i jorden.. Och jag tror att mina känslor inför kremering och donation har att göra med mina tankar att det inte är slut efter döden.. 

Men om jag nu tror att det finns något mer efter döden, så är ju inte det på något sätt kopplat till min kropp har jag kommit på NU. 
För jag har ju inte tänkt mig att jag ska ligga där nergrävd i jorden med min kropp i all framtid.. det är ju inte riktigt så jag tänkt mig.. även om jag inte alls vet vad jag tänkt egentligen heller! Bara det att jag vägrar tro att allt bara skulle bli svart! Vara slut...

Så nu har jag helt och fullt bestämt mig för att gå in och anmäla mig till donationsregistret! Utan tvekan! Jag är inte rädd längre! Jag skulle inte tveka en sekund att ta emot ett organ om jag eller någon som står mig kär behövde det. Och om jag kan tänka mig att ta emot är det ju självklart att jag även kan tänka mig att ge!

Det är otroligt vad häftigt ett möte kan vara sådär, några timmar av mitt liv.. och då klarnar allt. 

Jag tänker på dig fina du och hoppas att du får ett hjärta snart och att allt runt omkring kommer gå bra! Det måste det! Du har klarat dig så länge nu!

Om ni är fler som mig som funderar över donation, kan ni ju gå in på livsviktigt.se och se om det kanske klarnar för er med.

Bilder lånade  från pinterest