När man har två helt olika starka viljor??
Angående dop. Tommy vill inte alls att vi ska döpa Ella. Och jag vill.
I början tänkte jag att vi får väl ha en namngivnings cermoni istället då, men när jag läst om det, känner jag att det blir så drygt att fixa allt själv! Det finns inga "bestämmelser" om hur en sådan cermoni ska gå till (säkert toppen för en massa andra, men jag vill/orkar inte hålla på;)
Tänkte sedan att ja, men vi kanske kan döpa henne någon annan stans än i kyrkan så kanske Tommy blir nöjd. Hade det varit försommar hade vi ju kunnat vara ute, perfekt! Men nu är det så att Tommys farmor har en jätte fin dop klänning (som Tommys pappa, med bröder och deras barn haft allihopa!) och ska vi vänta på värmen. kommer den vara för liten för Ella..
Vi har diskuterat och Tommy har gett med sig.. men det känns ju såååå tråkigt när han egentligen inte vill!
Jag pratade med en präst idag och ringde sedan och berättade för Tommy vad vi sagt och berättade att jag skulle återkomma till prästen efter jag pratat med Tommy. Frågade om jag skulle ringa upp imorgon så vi kunde prata igenom det här när Tommy kom hem från jobbet.
- Prata och prata, säger Tommy
- Ja? säger jag
Tommy skrattar och säger:
-Vad spelar det för roll om vi pratar? Inget jag har sagt hittills har ju hjälpt?!
Jag skrattar också för det är ju så sant.. och hemskt om jag bara ska bestämma! Men hur gör man! Vem ska vika sig när man har två helt olika viljor. Han vill INTE, jag VILL!
Självklart har jag ju frågat Tommy om namn cermoni så vi kunde komma till någon slags kompromiss, men han vill/orkar inte heller, han vill att vi ska, och jag citerar; " Skita i allt sånt där fjant!!" Det är ju inte heller att kompromissa!
Tidigare när vi pratat om dop blev han irriterad och sa:
- Men du VET vad jag tycker om det där. Och mitt svar blev:
- Och du VET vad JAG tycker.
Jahapp!!??! Som sagt skitsvårt! Hur har ni gjort? Hur gör man!?
8 kommentarer:
Samma här. Sambon ville inte, medan jag tycker att det hör till. Och för barnens skull så tycker jag det är bättre att döpa när dom är små. Då kan dom välja att gå ur när dom blir äldre. Men om man INTE döper dom, och dom t.ex. vill konfirmeras eller annat så är det ju kanske lite pinsamt att behöva döpa sig då..
Så vi döpte Odin hemma i trädgården, och Loke vid en sjö. På så sätt slapp vi allt det där kyrkliga. Och båda prästerna var väldigt avslappnade och inte så överreligösa eller vad man ska kalla det. Mycket avslappnat var det. Men visst blir det lite att fixa med själv, så är det ju. Men det räcker ju att bjuda på lite fika. Nu döpte vi båda på sommaren (så Odin som föddes i dec. var ca: ett halvår) men då är det ju problemet för er med klänningen..
Men det funkar ju utmärkt att döpa hemma inomhus också! Och som sagt bara bjuda på lite fika. Och jag tycker du ska argumentera för Ellas skull. Att det är lättare för henne att gå ur kyrkan sen om hon vill det, än att behöva döpas när hon är äldre om hon vill det.
Hoppas ni löser det utan sårade känslor ^^
Kram Caroline
Åh vad jag känner igen mig...vi hade samma diskussion här hemma.
Men som du vet så "vann" jag den fajten ;)
Jag vet inte vad jag sa egentligen...men det var väl lite att om han nu ville ha namngivning ist så fick han fixa det, och det hade han ju ingen vidare lust med. Dop är ju så enkelt i jämförelse. Så när inte han tog tag i det så gjorde jag det och då blev det dop =)
Hoppas ni löser det så båda blir nöjda och glada.
Kram
Amalia och David döpte Ronja när hon var lite äldre. Dom tog en präst till deras stuga och var bara familjen.
Hoppas ni kommer fram till en lösning. Ni får gå halva vägen var ;)
Oj,förstår ditt dilemma!Här var det lite tvärtom,det var jag som inte ville döpa vårt första barn i kyrkan.Jag är inte kristen & jag tyckte det var så jobbigt att det är mycket med Jesus just vid dopet.Men jag fick ge med mig eftersom i hans familj var det väldigt viktigt.Så det har blivit att de andra två barnen har också såklart fått döpas sig.men om jag hade stått på mig så hade jag nog tjatat mer på namncermoni.Jag själv var inte döpt i kyrkan,å när mina kompisar ville konfirmeras sig så ville naturligtvis jag också det.Så jag fick döpa mig som 15 åring,lite pinsamt men det var inte så farligt.Nu i efterhand så så vet jag att jag ville bara konfirmera mig bara för att mina vänner skulle,inte pga religon eller så.Men när jag läst de andras kommentarer så låter det bra om har möjlighet att ta hem prästen & ha det hemma.Jag hoppas ni löser det & kommer fram till ett bra beslut tillsammans.Kram!
Hej vännen! Tack för din kommentar hos mig ang. bulan, hihi!
Verkar vara svårt det där, men ändå måste ju någon av er ge med sig hur det än blir! Vi var hela tiden överrens om att det blev dop för Elliot så vi hade aldrig det problemet.
Hoppas ni löser det på bästa sätt så alla blir nöjda och glada! :)
Stor kram till er!
Tack fina!
Ja, jag är fortfarande sugen på de. Nästa gång kanske man kan äta med något annat men man får beslutsångest där!
Vilka fina magbilder! Såg de nu!!
"Sånt där fjant"!!!!?? Jag kan säga att döpa Arvid var den finaste dagen (efter att han föddes givetvis) i våra liv. Det är barnets dag. <3
Han kommer ångra sig tror jag om ni inte döper.
Kramar (=
Skicka en kommentar